Att få blåsor av barfotalöpningen var det bästa som någonsin kunde ha hänt mig.
Låt mig backa bandet lite och berätta hela historien så att du förstår varför.
Under min andra barfotalöpning någonsin var jag så fascinerad av känslorna och så uppslukad av att experimentera för att se effekterna av olika stegmönster att jag inte ens märkte att jag hade sprungit 5 km. Det kanske inte låter så mycket för er som springer ultramaraton, men jag är en kortdistantlöpare. Jag hade aldrig sprungit mer än en mil tidigare!
Cirka 20 minuter efter loppet märkte jag dock att jag hade ett stort skavsår på vänster fotknöl, under min andra tå.
Jag förstod att jag bara hade en blåsa på ena foten. Och det var särskilt intressant att det var min vänstra fot, eftersom de flesta av de skador jag hade fått (de som fått mig att prova barfotalöpning, med hopp om att det skulle bota mig), var i mitt vänstra ben.
Det är uppenbart att jag gjorde något med mitt vänstra ben som orsakade skavsår, något som jag inte gjorde med mitt högra ben, som för den kändes bra.
En vecka senare gav jag mig ut på en ny barfotalöpning, långt innan skoskavet hade hunnit läka helt. Jag tänkte att jag skulle experimentera lite till och se om jag kunde springa på ett sätt som inte gjorde ont. Och jag tänkte att om jag inte kunde hitta, på max 10 minuter, ett smärtfritt sätt att springa på, skulle jag bara sluta och försöka igen när skavsåret var borta.
Medan jag joggade tänkte jag hela tiden: "Vad ska jag göra med mitt vänstra ben som vad jag redan gör med mitt högra?" Men hade ingen tur. Under de första nio minuterna av löprundan hade jag ont. Jag kunde inte hitta ett sätt att röra på benet, eller möta marken, som inte gjorde ont.
Jag ändrade fokus på det bra högra benet, och frågade mig själv: "Hur kan jag bara göra DETTA, vad det nu än är, med mitt vänstra ben?"
Efter ungefär en minut förändrades något.
Då visste jag inte vad det var, allt jag hade upptäckt var att jag kunde springa utan att min vänstra fot gjorde ont. Jag gjorde inte vad det nu var som orsakade skavsåret från första början.
Och samtidigt hade löpningen varit enklare, snabbare, lättare och med mindre ansträngning än jag någonsin hade gjort. Jag avslutade löprundan (ca 3 km den här gången, men ändå...) och det kändes bra.
Det var sista gången jag blev skadad av löpningen.
Vad har förändrats? Jag vet nu att jag gjorde tre saker:
Överstramp (sträcker ut foten i stället för att placera den under - eller närmare - min tyngdpunkt)
Dra foten mot mig (vilket belastar hamstringen)
Skjuta ifrån med foten med en lätt "tassande bakåt"-rörelse (istället för att placera foten och sedan lyfta den från marken)
Jag rekommenderar inte att man ska skaffa blåsor, men en av de bästa sakerna med barfotalöpning är att man lär sig att lyssna på den feedback - de känslor - du får, och använder dem för att coacha sig själv till att bli en bättre löpare. Det är en pågående process som ständigt kan förbättras.
Det skavsåret var det bästa som någonsin hänt mig som löpare.
Innehållet i detta inlägg utgör inte och är inte avsett att vara en ersättning för professionell medicinsk rådgivning, diagnos eller behandling. Rådgör alltid med en läkare eller annan kvalificerad vårdgivare om du har frågor eller funderingar kring din hälsa eller ett medicinskt tillstånd.
