Jag var med i en paneldiskussion om barfotalöpning för ett tag sedan. Vid ett tillfälle frågade någon i publiken,
Så hur går jag över till barfotalöpning?
- OBS - även om du inte är löpare är den här berättelsen fortfarande relevant och viktig för dig... okej, tillbaka till berättelsen...
Innan jag hann svara föreslog en välrenommerad sjukgymnast följande:
"Byt först till en sko med lite plattare häl än den du har. Spring i dem i några månader. Byt sedan till en tävlingssko, kanske en dag i veckan under en tid ... lägg sedan till en extra dag varje månad tills du kan springa i dem. Sedan kan du prova något som Vibrams på ett mjukt underlag, som gräs i en park. Arbeta dig upp till att kunna springa på gräset... prova sedan en mjuk grusväg. Så småningom kanske du kan springa på hårda underlag, men gör det inte för ofta. Och jag rekommenderar inte att du är helt barfota eftersom du kan trampa på något."
Den enda anledningen till att jag inte avbröt honom var min chock!
Jag hade aldrig hört något så vansinnigt i hela mitt liv. Tills han gav nästa råd om barfotalöpning:
"Räkna med att övergången tar 2 till 3 år. Det är så länge jag har hållit på och jag är fortfarande inte där."
Det var då min chock övergick i handling och jag slutade med artighetsflosklerna.
"Vänta lite", sa jag, "det här är ju helt bak och fram och fel!"
Danny Abshire från Newton hoppade också in: "Håller med, det är bakvänt."
Jag kommer att berätta vad Danny och jag föreslog i stället om en liten stund. Men låt oss först gå tillbaka till frågan som startade allt.
"Hur gör man övergången!?"
Först verkar själva idén i frågan vettig. Om du har en rörelsekontrollerad sko med 3 cm ortopedisk häl 4000 kronor verkar det logiskt att man måste långsamt avvänja sig från allt detta stöd. Det verkar uppenbart att man skulle behöva bli bekväm i en lägre och lägre häl tills man är redo för att vara barfota.
Men som vi redan har sett tidigare är saker och ting inte alltid som de verkar.
Så här ligger det till:
Det finns inget som "förbereder" dig för att gå barfota.
Ingenting.
Inte "zero-drop"-skor (där hälen är på samma höjd som fotknölen). Inte Vibrams. Inte en tunnare innersula. Inte ens Xero Shoes (mer om dem om en sekund).
Allt man sätter på fötterna kommer att förändra antingen löpstegen och biomekaniken, eller hur mycket man känner i fötterna (eller båda två) jämfört med om man är barfota. Så när man väl tar av sig skorna eller känner marken fullt ut måste man lära om hur man använder fötterna.
Det är här vissa människor slutar läsa vad jag säger och svarar med två argument (mot saker som jag inte säger).
Först kommer de att säga: "Åh, så du är någon slags barfotafanatiker! Vem är du att tala om för mig vad jag ska eller inte ha på mig?"
Förtydligande: jag säger inte åt någon vad de ska ha på sig och jag säger inte att barfota är det enda sättet att vara. Jag är visserligen för det mesta i Xero Shoes men inte alltid (mer om när jag och inte är och när du inte heller borde vara det i en kommande artikel).
Den här artikeln handlar om myten om "övergång", inte om dina skor eller bristen på dem.
För det andra kommer folk att säga: "Ja, men om du byter till en platt tävlingssko och använder ibland eller en sko med zero-drop får hälsenan tid att sträcka sig och stärkas, och det förbereder dig bättre för att gå barfota."
Till dem säger jag: "Inte alltid. Och för nästan alla har din hälsena mer än tillräckligt med stretch. Och även om det vore sant att du behövde sträcka ut hälsenan så finns det ett bättre sätt än att lägga 2-3 år på att göra det."
Kom ihåg att största anledningen till att gå helt barfota är att mark mot hud ger mest feedback om din form. Feedback som, om du tar hänsyn till den, kan inspirera dig att ändra din stil till något mer effektivt, enkelt och naturligt. Att springa i Xero Shoes är egentligen samma sak... om de hade täckt hela världen med 4-6 mm flexibelt gummi.
Alla andra skor jag har testat minskar den markkänslan man känner så att man inte får den feedback som behövs för att justera sin gång.
Jag har sett hundratals människor i VFF eller barfotatävlingsskor som fortfarande hälstöter eller har något annat gångmönster där de inte får mycket om någon extra " förstärkning och stretching av hälen".
Så vad är det bättre sättet att "övergå" som Danny och jag föreslog?
- Ta av skorna (eller ta på dig Xero Shoes), leta upp den hårdaste och jämnaste ytan du kan hitta (t.ex. en cykelväg eller gata) och spring.
- Men gör det bara på cirka 200 meters avstånd.
- Se hur du känner dig nästa dag.
- Kanske är du öm, kanske mår du bra. Om du är öm, vänta tills du inte är det. Försök sedan igen och lägg till 100 eller 200 meter. Upprepa.
Jag ser på detta som "schampometoden" för barfotalöpning. Istället för "Löddra, skölj, upprepa" är det spring lite, vila, upprepa (och spring lite mer).
Tänk på att det finns två typer av ömhet. Den ena beror på att man använder muskler som man inte har använt på ett tag, eller använder dem på ett sätt som man inte har använt på ett tag (om någonsin), eller använder dem lite mer än vanligt.
Den andra beror på att man gör något fel. Som att göra alldeles för lång distans (vilken del av 200 meter var förvirrande för dig?), eller försöker springa på tårna utan att låta hälarna någonsin röra marken (Inte nödvändigt ... landa på mellan- eller framfoten, och hälen kan landa efteråt. Du behöver inte göra 200 meters vadpressningar).
Med andra ord är lite ömhet helt normalt. Däremot om man har mycket ont, är ett tecken på att man bör prova något annat.
Och idén om att man måste springa på mjuka ytor. Det är helt fel. Och fel av samma anledning som att du inte vill gå i mjuka löparskor.
Använd ett mjukt underlag och oddsen är stora att du kommer att hälstampa. Dessutom ger inte mjuka underlag den feedback man vill ha, den typ som kan hjälpa att snabbt lära dig ett nytt och bättre sätt att springa. Jag har sett barfotalöpare som bara har sprungit på gräs, och de ser vanligtvis ut som skodda löpare som har tappat sina skor.
Istället för att tänka att du kan arbeta dig fram till barfota eller huaraches långsamt, gå dit direkt. Men arbeta dig upp i tid/distans långsamt.
Du behöver inte styrketräna innan själva barfotalöpningnen, man bygger upp styrkan när man väl börjat springa barfota
All hältöjning du behöver (om du nu behöver någon) får du genom att långsamt bygga upp din distans.
För att felcitera Yodas berömda "There is no try. Only do." Det finns ingen övergång, bara springa (eller gå, beroende på omständigheterna).
Och i nästa artikel delar jag med mig av några av de viktigaste tipsen om exakt HUR man springer barfota, inklusive några förslag som jag ärligt talat aldrig velat dela med mig av till någon... shhhhh.
Vad tänker du? Kommentera nedan
Innehållet i detta inlägg utgör inte och är inte avsett att vara en ersättning för professionell medicinsk rådgivning, diagnos eller behandling. Rådgör alltid med en läkare eller annan kvalificerad vårdgivare om du har frågor eller funderingar kring din hälsa eller ett medicinskt tillstånd.
